Kärnkraften och avfallet

Det radioaktiva avfallet som uppkommer vid drift av kärnkraftverken är av tre sorter; låg-, mellan- och högaktivt avfall. Det lågaktiva avfallet består mest av begagnad skyddsutrustning, till exempel plastdukar och städmaterial. Större delen av detta avfall bränns i en ugn för radioaktivt avfall i Studsvik. Askan och rökgasfilter därifrån tas om hand som medelaktivt avfall.

Det medelaktiva avfallet är begagnade filter- och så kallade jonbytarmassor från reaktorsystemens reningsutrustning. Detta avfall gjuts in i betongkokiller och körs sedan till SFR, slutförvar för kortlivat radioaktivt avfall som finns i anslutning till Forsmarks kärnkraftverk.

Det högaktiva avfallet utgörs av det använda reaktorbränslet. Det förvaras först i cirka två år under vatten som måste kylas, i reaktorernas egna bränslebassänger. Därefter transporteras det i speciella behållare till mellanlagret för använt bränsle för lagring i 30 år. Detta mellanlager, Clab, finns i anslutning till Oskarshamns kärnkraftverk. Under förvaringen i reaktorns bassäng minskar värmeutvecklingen i bränslet med 90 procent och i Clab med ytterligare 90 procent.

Gemensamma avfallsfrågor handläggs av företaget Svensk Kärnbränslehantering AB, SKB som ägs av kärnkraftsföretagen själva. SKB har tagit fram en metod för slutförvar av det använda bränslet från de svenska reaktorerna.

Under mellanlagringen i Clab minskar radioaktiviteten med minst 99,99 procent, och därefter är det lättare att hantera. I ett slutförvar ska det använda kärnbränslet kunna förvaras strålsäkert i 100 000-tals år. Det beror på att det tar lång tid för radioaktiviteten (egentligen radiotoxiciteten) att minska. Bränslet är dock inte farligt i 100 000 år även om förvaret är konstruerat för att vara säkert betydligt längre än så. Man kan till exempel hålla i bränslet med ett par handskar på efter några hundra år.

En lokaliseringsprocess har använts för att hitta platser för slutförvaret åt det använda kärnbränslet. Undersökningarna utmynnade i två alternativ – i Forsmark respektive Oskarshamn. Analyserna och resultaten från platsundersökningarna ledde fram till att SKB i juni 2009 valde Forsmark. Regeringen godkände SKB:s ansökan om att uppföra ett slutförvar i Forsmark i januari 2022.

I mars 2011 ansökte SKB hos Strålsäkerhetsmyndigheten och miljödomstolen om att få tillstånd att bygga kärnbränsleförvaret i Forsmark. I början av 2030-talet räknar SKB med att anläggningen är redo att ta emot de första leveranserna av använt kärnbränsle för slutförvaring. Läs om händelseförloppet på Strålsäkerhetsmyndighetens webbplats.

Finansierat av avfallsfond

Det svenska systemet för att ta hand om radioaktivt avfall består alltså av ett antal anläggningar i en kedja som hänger samman. För att transportera använt bränsle använder SKB fartyget Sigrid.

De sex reaktorer som fortfarande är i drift rustas för att vara i drift under totalt 60 år. Med den förutsättningen får hela det svenska kärnavfallet en volym som motsvarar drygt en tredjedel av idrottsarenan Globen i Stockholm.

Kärnkraftverken betalar en avgift till en avfallsfond, drygt fyra öre per kilowattimme åren 2022 till 2023. Kärnavfallsfonden innehöll i slutet av 2021 cirka 80 miljarder kronor. Fonden fylls hela tiden på genom fortsatta avgiftsinbetalningar, och genom den avkastning som medlen i fonden ger. Pengarna används till att finansiera forskning, teknikutveckling, bygge av anläggningar och alla andra investeringar som behövs för att ta hand om avfallet i framtiden.

Flera barriärer skyddar

Slutförvar ska isolera bränslet under 100 000 år. Det mest stabila skydd vi har i Sverige är urberget som funnits i mer än en miljard år. Någon meter berg räcker för att stoppa all direktstrålning från bränslet.

Det som också måste förhindras är att levande varelser i framtiden får i sig ämnen från bränslet via mat, dryck eller inandning. Det enda som skulle kunna transportera radioaktiva ämnen från förvaret är grundvattnet. Flera barriärer förhindrar detta:

• Den första är en kopparkapsel, där bränslet kapslas in, med en insats av gjutjärn som gör kapseln stark. I bergets kemiska miljö korroderar koppar mycket långsamt. Inga radioaktiva ämnen kommer ut ur täta kapslar.
• Den andra barriären är bentonitlera. Leran är en buffert som skyddar kapseln mot rörelser i berget. Leran hindrar också vatten att strömma runt kapseln och fungerar som ett filter om en kapsel skulle skadas.
• Den tredje barriären är det redan nämnda urberget. Berget fungerar som ett filter. Berget kan hålla kvar radioaktiva ämnen så länge att en stor del hinner sönderfalla till stabila grundämnen innan de eventuellt når markytan.