Om försörjningen av uran och kärnbränsle på världsmarknaden

Kärnbränsle är en komplex produkt som kräver att flera steg i tillverkningskedjan upphandlas. Det handlar om råvaran uran, konvertering av det brutna uranet till ett mer hanterbart ämne, anrikning av uran för att öka halten av isotopen uran-235, samt bränsletillverkning. Alla dessa varor och tjänster upphandlas på världsmarknaden och det finns aktörer inom ett fåtal av världens länder.

Euratom-samarbetet koordinerar inköp av uran

Inom det så kallade Euratom-samarbetet verkar Euratom Supply Agency (ESA) för att koordinera medlemsstaternas inköp av uran. Alla avtal om inköp av uran och anrikning som kärnkraftsföretag inom EU gör måste godkännas av ESA. Syftet är att säkerställa att medlemsstaterna breddar sina inköp gentemot så många leverantörer som möjligt. På så sätt förhindras att en eller flera medlemsstater blir beroende av en enskild leverantör. ESA har även rättighet att fördela uranet mellan medlemsstaterna. Detta förfarande minimerar påverkan på tillgången till uran i händelse att en enskild leverantör inte kan leverera uran eller anrikning av någon anledning.

ESA har ett system för hur mycket anrikat uran som maximalt får köpas ifrån vissa länder, till exempel Ryssland. ESA uppger (i årsrapporten från 2021) att ungefär en femtedel vardera levereras från Ryssland, Kanada, Namibia, Kazakstan och gruppen av övriga länder (främst Australien). Rysslands andel av det utvunna uranet i världen är ganska lågt (ca 6% 2020), men de återanrikar uranrester från tidigare anrikning (så kallad tail) vilket ökat deras försäljning i förhållande till hur mycket de bryter. ESA bedömer i sin årsrapport från 2021 att tillgången till uran är väl diversifierad, det vill säga medlemsstaterna har generellt tillgång till fler än en uranleverantör, med vissa undantag. Motsvarande gäller även för leverantörer av färdiga bränsleelement.

ESA bedömer att kärnkraftverkens lagerhållning av kärnbränsle är sund. ESA:s rekommendation är att aktörerna bör hålla ett lager om minst ett års kärnbränslebehov (en omladdning av kärnbränsle). ESA uppger att alla aktörer inom EU uppfyller detta grundkrav och att aktörerna i EU i snitt håller nära tre års bränslebehov i lager. Ett mål är att händelser på världsmarknaden inte ska påverka driften av kärnkraftverken.

Importerar Sverige ryskt uran? Vad säger statistiken?

Sverige ingår i Euratom och svenska kärnkraftverk köper in uran genom ESA. Därmed har svenska reaktorer historiskt försetts med bränsle av det ursprung som ESA:s koordinering resulterat i. Statistik från Statistiska centralbyrån visar ursprunget för uran och kärnbränsle som importeras till Sverige. Statistiken ger vid handen att import av färdigt kärnbränsle (SITC-kod 71877) från Ryssland är i det närmaste obefintlig sedan 2015.

Däremot kom runt hälften av det importerade anrikade uranet under 2021 (i form av råvara för bränsletillverkning, SITC-kod 52513) från Ryssland. Detta material levereras dock inte till de svenska kärnkraftverken utan används vid tillverkning av kärnbränsleelement vid Westinghouse kärnbränslefabrik i Västerås. Dessa kärnbränsleelement säljs sedan på världsmarknaden. Detta uran ägs aldrig av Westinghouse utan ägs av den aktör som beställt tjänsten av Westinghouse. Uranet dyker likväl upp i den svenska statistiken i form av importerat uran och exporterade kärnbränsleelement.

Den som vill veta mer om härkomst för det kärnbränsle som importeras till Sverige kan söka i Statistiska Centralbyråns databas. Använd SITC-kod 71877 för kärnbränsleelement. Notera att det uran som förädlas av Westinghouse i Västerås och sedan levereras till svenska kärnkraftverk inte framträder i SCB:s handelsstatistik för kärnbränsleelement.