Man måste våga för att lära sig

Zeinab föddes i Libanon men växte upp i Elfenbenskusten. Drömmen var att bli läkare och hon valde naturvetenskapligt gymnasium då hon alltid intresserat sig för matte. Efter examen, giftermål, barn och en flytt till Sverige ändrade hon fokus och riktade in sig på att bli elkraftsingenjör.

– Jag är uppvuxen med en pappa som under hela min barndom pratade om elektroniska uppfinningar och framstående innovatörer inom energi och när jag träffade en vägledare som introducerade elkraftsutbildningen så kändes det som en perfekt utmaning för mig.

Och utmanande blev det! Zeinab var den enda kvinnliga studenten i klassen och även om hon hade läst in svenskan relativt snabbt så beskriver hon en tuff utbildningstid med mycket ny kunskap. Den utlovade praktikperioden ställdes in och hon tog sin ingenjörsexamen på tre år och började söka jobb. Hon kallades på intervjuer, men upplevde gång på gång att hon föll på avsaknaden av praktisk erfarenhet.

– Det kändes som att allt gick bra tills rekryterarna frågade vad jag hade för erfarenhet av tidigare jobb i Sverige, då blev jag bara tyst, och kände att jag saknade en nödvändig pusselbit.

Hon bestämde sig för att söka andra jobb, för att bygga på med arbetslivserfarenhet, och tackade ja till en tjänst på en förskola och sedan som lärarassistent. Därefter kontaktade hon Arbetsförmedlingen och erbjöd sig att praktisera där då hennes kunskaper i franska, arabiska och svenska kunde komma väl till pass för andra arbetssökande.

– Det var en bra etapp i mitt liv. Jag började förstå ”myndighets-Sverige”, lärde mig massor om regelverk och inte minst att skriva bättre svenska. Jag blev kvar i fyra år.

Efter en omorganisation bestämde hon att det var dags att återigen söka sig till det teknikområde hon utbildat sig för och hon började leta tjänster inom Vattenfall.

–Jag visste att de hade tjänster där man fick möjlighet att läras upp. Jag är snabblärd och kände att det kunde vara en bra början.

Zeinab träffade en rekryterare som inte erbjöd henne jobbet, men uppmuntrade henne att söka igen, och inte långt därefter kontaktades hon av samma person som flaggade för en ny tjänst. Det dröjde inte länge innan hon tackade ja till tjänsten som anslutningstekniker.

– Jag hamnade i en grupp med jättegoa kollegor. Jag frågade om allt, fick plugga mycket på yrkestermerna, men jag är glad att jag började som tekniker. Här får jag pröva och lära mig lite av allt och det behövs för att förstå helheten.

Hon beskriver de varierande arbetsuppgifterna, att hon gillar att det händer saker hela tiden, att hon sällan sitter still och hur mycket hon uppskattar den stimulerande kundkontakten. Nu, ett och ett halvt år senare, trivs hon fortfarande lika bra på sin arbetsplats. Men hon har också börjat fundera på projekteringar och möjligheten att fortsätta utvecklas och gå vidare mot en roll som anslutningsingenjör.

– Jag är nyfiken och vill hela tiden utvecklas. Om jag inte hade bestämt mig, efter mina studier, att jag måste våga – både söka fler jobb och förbättra mitt självförtroende – då hade jag kanske bara blivit sittande hemma och väntat på en chans och sannolikt hade ingenting hänt. Man måste våga för att lära sig!