Lösningen på plastkrisen ligger i producentansvar, inte förbud

IKEM försöker skapa en motsättning mellan material- och energiåtervinning, men i realiteten är plasttillverkarna beroende av energiåtervinning för att kunna skapa högvärdig materialåtervinning – vi återkommer till det. Plastbranschens egen roll för att minska klimatpåverkan nämner IKEM däremot inte. Det är märkligt, för de största möjligheterna att skapa cirkulära materialflöden och stoppa utsläpp av fossil koldioxid ligger i produktionsledet. Framför allt måste de stoppa den ständigt växande mängden plast!

Det är lätt att binda kommunerna och deras anläggningar för avfallsförbränning med energiåtervinning vid skampålen. Det avfall som behandlas här genererar stora mängder koldioxidutsläpp. Plasten är den största boven. Men avfallets innehåll dirigeras inte från kommunerna eller anläggningarna, det är producenterna, och i slutänden hushållen och verksamheterna, som avgör vad som hamnar i avfallet. På anläggningarna kämpar man hårt för att bli fossilfria; de vill inte bränna plast eftersom det är både dyrt och leder till stora utsläpp.

Mycket arbete pågår för att nå en fossilfri avfallsförbränning. Utbyggnaden av fastighetsnära insamling av förpackningar och kommunernas framgångsrika satsningar för att öka utsorteringen av annan plast från hushållen som inte är förpackningar ger mindre plast till förbränning. Många kommuner investerar också i avancerade anläggningar där plast sorteras ut från verksamhetsavfall före förbränning, eller i Fossil Eye som gör det möjligt att identifiera och stoppa leveranser som innehåller plast.

Men vad händer med den plast som sorteras ut? Här blir det ofta stopp. Många kommuner har svårigheter att hitta avsättning för den grovplast som samlas in på återvinningscentraler. Och cirka 50 procent av det plastavfall som sorteras för återvinning i Brista, det skickar Plaståtervinningen i Motala tillbaka till förbränning. Plastbranschen lyckas alltså inte återvinna det som kommer till dem.

I praktiken skulle IKEM:s önskade förbud mot förbränning av plast innebära att den läggs på deponi eller förbränns i andra EU-länder, ofta utan energiåtervinning. Eller ännu värre, hanteras av oseriösa aktörer på ett sätt som skadar både miljö och samhälle.

För att nå fossilfri avfallsförbränning arbetar Energiföretagen och Avfall Sverige för verkliga förändringar:

• Kvotplikt, det vill säga krav på att nya produkter tillverkas av återvunnen plast.
• Pant, som gör det attraktivt för konsumenter att lämna tillbaka förbrukade plastprodukter till producenterna – för återbruk eller återvinning.
• Ett utvidgat producentansvar för all plast, inte bara för förpackningar.

Ett utvidgat producentansvar för plast, så som Energimyndigheten föreslagit, skulle kunna finansiera nödvändiga satsningar på CCS (infångning och lagring av koldioxid). Det ligger också i linje med den grundläggande principen om att det är förorenaren som ska betala.

Ett utvidgat producentansvar adresserar också elefanten i rummet: den stora och växande mängden plast. Vi måste lyfta debatten till denna nivå, även om det gör ont för IKEM:s medlemmar. Om produktionen och användningen av plast fortsätter att öka som beräknat, kommer den globala plastindustrin att stå för 20 procent av den globala oljeanvändningen år 2050, en ökning från dagens 7 procent. Plast är ett användbart material som behövs för ett väl fungerande samhälle, men resursfrågan måste vara ledande i alla beslut om nya produkter och om utökad produktion.

Där IKEM vill se växande flöden av plast, vill vi i första hand förebygga dem. Med mindre mängder plast finns också större möjligheter att skapa ett effektivt system för utsortering, insamling och återvinning. De som har störst möjlighet att förverkliga en väl fungerande och klimatanpassad plaståtervinning är alltså plastproducenterna själva.

Åsa Pettersson, vd Energiföretagen
Tony Clark, vd Avfall Sverige

Här kan du läsa repliken på Altinget.se.