Lars Andersson kommenterar Klimattoppmötet COP26

Alla nationella åtgärdsplaner ska lämnas in när COP26 drar igång i Glasgow. Det finns stora förväntningar på förbättringar men nivån på de planer som redan lämnats in räcker inte enligt en ny rapport från FN. Enligt en oberoende bedömning av Climate tracker är det hittills bara Gambia som får godkänt, det vill säga vars åtgärdsplan – så kallad Nationally determined contribution (NDC) är i linje med Parisavtalets mål på 1,5 graders uppvärmning.

Energisektorn är givetvis en stor spelare som är avgörande om vi ska klara att begränsa uppvärmningen och fortsätta ha ett fungerande samhälle och bibehålla värdefulla ekosystem. I den senaste rapporten från IEA – World Energy Outlook, är det tydligt att förnybar energi som vind och sol växer snabbt men det lyckas bara täcka efterfrågeökningen och fossilbaserad energi fortsätter vara en stor del av användningen. I flera utvecklingsländer går det åt fel håll eftersom de behöver satsa sina resurser på svåra kortsiktiga problem, inte minst med en pågående pandemi. Det ställer stora krav på att rika länder bidrar med resurser och kunnande för att möjliggöra för dessa länder att minska sina utsläpp.

De femåriga planerna räcker inte till och samtidigt antar fler och fler länder mål om klimatneutralitet på längre sikt – uppemot 2050. Det står helt klart att om detta ska gå ihop, behöver planerna och genomförandet på kort sikt snabbas på.

Det är väl så vi fungerar vi människor – sätta upp mål på lång sikt är lättare än att göra jobbet på kort sikt varje dag. Man kan anmäla sig till Vasaloppet om ett år och känna sig nöjd men att sen sätta på sig löparskorna eller skidorna under regniga och kalla mornar eller kvällar är någonting annat. Första löprundan efter man bestämt sig att bli en bättre människa är orimligt tung. Konditionen är kass och netflixkilona gör det inte lättare. Men redan under slutet av första rundan känns det ändå mer genomförbart och runda 2 är ännu lite lättare och man kommer till och med på tanken att kanske göra ett par armhävningar när man kommit runt.

Klimatåtgärder är lite på samma sätt. De länder som inte kommit i gång argumenterar för hur jobbigt det är och kommer att bli. Hur dyrt det är och att samhället inte är redo för att göra förändringar – risk för att förlora nästa val och så vidare. Där har Sverige en oerhört stor betydelse genom att visa upp en god ekonomi tillsammans med sjunkande utsläpp. Det visar sig också att tack vare att vi redan kommit så långt kan vi öka tempot ytterligare eller hoppa ännu högre, som en vältränad Hanna Öberg eller Armand Duplantis. Näringslivet går före genom satsningar på fossilfritt stål, fossilfria kemikalier och fartygsbränslen med mera. Sådant som verkade omöjligt för bara några år sedan. Svenskt näringsliv verkar ha accepterat systemgränserna och därigenom frigjort en enorm kreativitet och investeringslusta som bara sprider sig.

Förhoppningarna på detta närliggande klimattoppmöte COP 26 är att fler ekonomier ska inse att klimatåtgärder inte innebär kostnader utan i stället möjligheter att förbättra sin välfärd medan att inte klara de globala klimatmålen innebär oerhörda kostnader och lidande för många människor såväl på kort som på lång sikt. Vi följer utvecklingen på klimatmötet och återkommer med kommentarer på utvecklingen.

På återhörande…

Lars Andersson