Regeringens handlingsplan för plast är otillräcklig!

Idag publicerades regeringens handlingsplan för plast - en del av den cirkulära ekonomin. Regeringen skriver att både tillverkningen och användningen av plast ökar globalt, att plasttillverkningen står för ca 8 % av den globala oljeanvändningen och om plastanvändningen fortsätter i nuvarande takt kommer plastindustrin stå för 20 % av världens oljeanvändning 2050. Vidare skriver regeringen att 7 000 miljoner ton av den totala mängden producerad plast under perioden 1950 – 2017 har blivit plastavfall (drygt 75 procent av all plast som producerats i världen). Det är viktiga iakttagelser som rimligen bör ligga som grund för regeringens styrmedel.

Missriktade styrmedel

Men i stället för att göra något åt den ökade produktionen av plast eller produktionen av plast som inte går att materialåtervinna, har regeringen under de senaste åren lagt flera missriktade styrmedel på miljöbehandling och energiåtervinning av avfall. Bland annat har regeringen infört en skatt på förbränning av avfall – och även inkluderat energianläggningar som miljöbehandlar avfall – i systemet med utsläppsrätter. Ett grundläggande fel i försöken till miljöstyrning av plast i Sverige, är att man bortser från att nästan all plast som sätts på den svenska marknaden, liksom plast som sätts på den globala marknaden, förr eller senare blir avfall.

I Sverige har vi dessutom förbud mot deponering av brännbart avfall. Eftersom avfall enligt lagstiftningen måste miljöbehandlas vid hög temperatur, är det smart att använda energin som uppstår och som annars skulle gå till spillo. Då är det underligt att utsläpp av klimatgaser vid behandlingen tillskrivs energisystemet och energikunden, i stället för att rikta in styrmedel mot de som producerar plast från fossil olja.

Kan inte tacka nej till plast

Syftet med utsläppshandeln är att göra fossil energi dyrare och att snabba på omställningen till ett förnybart energisystem. För företag som själva kan styra sin produktion är handeln med utsläppsrätter ett viktigt styrmedel genom att det premierar mer hållbara bränslen. Anläggningarna för energiåtervinning har dock inte samma möjligheter. De kan inte tacka nej till avfall som innehåller plast med fossilt ursprung på grund av otillräcklig utsortering till materialåtervinning. Anläggningarna förväntas också behandla farliga ämnen som inte bör cirkuleras i nya produkter.  

Mängden plastavfall ökar trots våra åtgärder

Nu ser vi den mycket oroväckande trenden att mängden plast som skickas till våra anläggningar stadigt ökar. Detta trots att våra medlemmar sedan flera år tillbaka, i dialog och samarbete med kommuner, fastighetsägare, industrier och verksamheter, försökt förbättra systemen för insamling och sortering. Bland annat har Stockholm Exergi satsat på en eftersorteringsanläggning  som togs i drift förra året och ytterligare en eftersorteringsanläggning byggs i år i södra Stockholm (Högdalen). Vattenfall har sedan flera år tillbaka varit involverad i projektet ”Jakten på plasten” i Uppsala som drivs i kommunens regi och som syftar till att minska utsläppen från plastavfall. Trots dessa projekt ökar mängden plastavfall och med det även klimatutsläppen från den nödvändiga och lagstiftade miljöbehandlingen.

Allt mer sopor i vår natur

En annan konsekvens av den felaktiga styrningen är en ökad trend att avfall och plastavfall hamnar i miljön – även i Sverige. Vi har sett en ökning av avfallsbrottslighet kopplad till kriminella nätverk de senaste åren. Enligt Interpol kan avfallssektorn bli en nyckelsektor för brottsligheten i framtiden. Nu när situationen för våra anläggningar blir allt mer ohållbar, riskerar även allt mer svenskt avfall att hamna i miljön.

Energiföretagen Sverige instämmer i att ”det saknas idag ett rättsligt bindande globalt avtal för att minska och förebygga plastföroreningar och mikroplaster.” Vi tycker att det också saknas en övergripande plan för hur man kan minska utsläppen av klimatgaser och annan miljöpåverkan som uppstår under produktion av plast och miljöbehandling av plastavfall.

Samma spelregler för anläggningar som slutbehandlar avfall bör gälla i EU

Restavfall som kvarstår efter insamling, sortering och materialåtervinning behöver slutbehandling genom förbränning. Det är att föredra framför deponering enligt svensk och EU:s lagstiftning. Sverige är dock ett av få länder som har beslutat att anläggningar som slutbehandlar restavfall ska ingå i systemet för utsläppsrätter (förutom Danmark och Litauen). Kostnaderna för utsläppsrätterna har på kort tid mer än fördubblats och väntas stiga betydligt de närmaste åren. Vi anser att samma spelregler ska gälla för alla Europas anläggningar som slutbehandlar och energiåtervinner avfall. Som det ser ut idag skulle den kraftigt ökade kostnaden för utsläppsrätter behöva läggas på mottagningsavgiften eller fjärrvärmepriset. Om kostnaden inte kan föras tillbaka till kunderna kommer den att belasta anläggningarnas ekonomi vilket kan riskera att en del av de svenska avfallsanläggningar läggs ner. Ökade mottagningsavgifter innebär större risk för att avfallet hamnar hos oseriösa aktörer och kriminella nätverk.

Avskaffa den ineffektiva avfallsförbränningsskatten

Energiföretagen välkomnar att Sverige vill verka aktivt i arbetet för att få till ett avtal där hela livscykeln för plast adresseras, speciellt med inriktning på uppströmsåtgärder som design och produktion av plast. Det är också bra att ett globalt avtal ska ha en koordinerande funktion och kan skapa lika villkor och förutsättningar för näringslivet i Sverige och internationellt. Vi håller med om att ”plastföroreningar är ett globalt problem som behöver hanteras på en global nivå”. Regeringen borde dock i sin handlingsplan ha avskaffat de missinriktade styrmedel som belastar energisystemet och energikunden utan att påverka mängden plastavfall. Det gäller först och främst avfallsförbränningsskatten. Denna skatt som statens egen utredare avvisade redan innan den infördes, som 17 av 20 remissinstanser avvisade, och som Skatteverket i sin utvärdering i höstas konstaterade var ineffektiv.

Principen förorenaren betalar, bör gälla

Grunden för miljöpolitisk styrning bör vara att förorenaren betalar för sina utsläpp. Regeringen bör därför sätta en avgift på all fossilbaserad plast som sätts på den svenska marknaden, möjliggöra avdrag för den plast som återanvänds och använda avgiften till att minska miljöpåverkan från plastavfall. Vilken teknik som bäst kan ta hand om problemet kan man lämna åt marknaden att avgöra. Det kan vara mekanisk återvinning, kemisk återvinning, avfalls-CCS, avfall- eller plast-CCU eller någon annan teknik.

Principen om att förorenaren betalar bör givetvis gälla även för plast. Det betyder att styrmedlen bör riktas mot de som producerar plasten, inte de som tar hand om den när den blivit avfall.